Jag har funderat väldigt mycket den senaste tiden över livet och vad man gör med det. Jag har ett ganska roligt jobb men känner någonstans att det inte är vad jag är menad att göra. Det är inte min dröm att göra det jag gör nu. Jag inser att alla kanske inte kan leva sina drömmar men jag tror ändå att man bör jobba för att komma till ett ställe där man gör saker för sig själv och inte för någon annan. Det behöver inte betyda rymdresor eller att bli prinsessa eller något sånt. Oavsett vilken ambitionsnivå man ligger på bör man fylla sin vardag med sånt man trivs med.
Mitt problem har dels varit att jag varit osäker på vad jag vill göra, men även att det jag känner att jag vill göra i andras ögon skulle se ut som ett steg ner på karriärstegen och jag är rädd att jag ska ångra att jag släppte ett bra jobb för något som är helt främmande och osäkert. Man måste våga för att vinna heter det ju men ju äldre jag blir desto svårare blir det där med att våga. Nu är jag på en plats i livet där jag känner att jag behöver bestämma mig för någon riktning och ärligt talat så känns det inte så lockande att stanna på mitt jobb.
Starta eget är det jag drömmer om men jag kan ingenting om den bana jag vill ge mig in på och det är skitläskigt. Jag försöker intala mig själv att inte tänka på det negativa som kan hända om det skiter sig, men jag är nog ganska mycket realist och har svårt att räkna ut den faktorn. Jag tror att om jag hittar rätt person att gå ihop med och starta upp ett företag ihop så kan det blir hur bra som helst, någon som är på samma nivå och att man kan peppa varann när det känns tungt.
Just nu känns allt det här extra påtagligt då jag nyligen läste ett blogginlägg från en person som arbetar med gamla människor som är i slutskedet av sitt liv. När de talar om saker de ångrar eller aldrig gjorde så handlar det alltid om att göra saker mer för andra än sig själv och att lägga för mycket tid på saker de inte trivs med. Sjukt tänkvärt men även ångestframkallande. Läs här.
Det gäller väl att våga släppa kontrollmanin, våga prova och att inte bry sig så mycket om vad andra tycker om det.
Hur tänker ni? Gör ni redan det ni vill göra eller har ni samma tankar som jag?
Det vore intressant att veta hur andra ser på saken och kanske bolla tankar och idéer med folk i samma sits, eller som varit där jag är. Hör gärna av er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh fick lite tårar i ögonen när jag läste det där blogg inlägget som du länkade till.
Jag är likadan som du, snurrar vidare på samma tråd.
Jag är väldigt nöjd med mitt pivatliv men jobbmässigt så är jag inte där jag vill vara och fegar när det gäller att hoppa på något nytt fast jag är övertygad om att jag skulle klara det.
Vill slå till mig ibland och önskar nån kunde ruska tag i mig och dra med mig så jag kan jobba med nått som verkligen skulle passa mig!
Känner igen mig på pricken. Mest det att inte veta vad jag vill... För det enda som jag kommer på ligger 5 högskoleår bort, och det är 8 år försent. Har stillat ångesten genom att byta inriktning på jobbet, kanske kommer jag gilla det nya bättre? Det för med sig så mycket positivt att göra NÅGOT åt sin situation, att ta tag i det. Även små förändringar.
En sådan tanke jag har är att starta en liten business av något slag på sidan av, sälja något som jag har skapat. En vacker dag kanske det kan bli mer än en side business (men först ska jag komma på något att sälja!).
Satsa nu. Framförallt innan barn är med i bilden. Går det åt helvete kan man alltid käka nudlar, slicka sina sår och gå tillbaka till nåt 9-5 jobb och komma ut starkare och smartare på andra sidan. Och kanske våga satsa igen men med lite mer erfarenhet som gör att det går bättre andra gången. För när barn är med i bilden är det fan så mkt svårare att våga chansa. För går det åt helvete är det inte bara en själv det drabbar. Skulle själv vilja bryta upp och starta eget. Vet att idén jag har är klockren, vet att det finns ett sug och behov och vet att det inte finns nåt liknande i Sverige idag. Meeeeeeeen...vet också att det är en fet investering att komma igång och om det skulle skita sig är man så jävla körd så ungarna fick äta grus tills de blev 18 och kunde flytta hemifrån. Så man drar sig för att satsa. Så mitt råd - go for it! Jag personligen överväger det starkt trots allt.
Jag tycker att alla ska försöka att uppnå sina drömmar för även om man inte lyckas så har vägen dit varit en ny utmaning och en frisk fläkt i livet. Det kan kännas skönt att kunna kolla tillbaka på den tiden i sitt liv och säga till sig själv att man faktiskt försökte, helhjärtat.
Jag lämnade mycket bakom mig i Sverige och tog flyget till London för att få jobba med det jag vill. Det tog tid och hårt arbete men nu jobbar jag med vad jag älskar fem dagar i veckan i en stad som erbjuder mig den lagom nivå stress och händelser jag har en viss hunger för.
Det är bättre att sträva efter ett mål och att aldrig komma fram än att stå och stampa på samma plats resten av sitt liv och ångra att man inte gjorde det ena eller andra.
Jag hoppas att du hittar ditt mål.
Tack alla för uppmuntrande ord och bra tankar!
Tifa: åhh, jag vet!
Det känns som att du har så mycket annat än ditt vardagsjobb, med modellandet och det, vilket är superbra! Är det vad du vill satsa på? Kläcker du en bra idé och behöver en partner så är jag all ears! ;)
Ja, ruska om sig själv är verkligen vad man behöver!
Cottongrass: Det är en ruskigt jobbig känsla det där, manhar viljan men inte den briljanta idéen som behövs. Tänker ibland att man kanske inte behöver krångla till det, men å andra sidan att det krävs något unikt för att kunna sticka ut och lyckas. Ofta ser jag andra som kommit på något übersmart och undrar varför inte jag kunde komma på det före.
Att starta något vid sidan av är smart, har tänkt lite på det också faktiskt!
Skägget: ja jag är brutalt medveten om det där, man är inte så ung längre att man bara kan skjuta upp på allt, det är fan dags att göra nåt! Och som du säger, det värsta som kan hända är att det inte funkar men då går man inte och tänker "what if".
Men du, vad har du för planer?! Maila! Vill även höra historien om dina knäppa chefer!
Ben: du har helt rätt. Visst är det väl så att man bara kan ångra det man aldrig gjorde. :)
Var det en stor omställning med London? Det känns som ett "lagom" steg på något sätt om man ska lämna Sverige, nära hem och allt sånt.
//DD
Skicka en kommentar